Gratisarbete

I dagens media uttalar sig Michael Blaxland, vd för reseguiden.se, om satsningen på att bli störst i Skandinavien på resor genom att ge redaktionen administrativa uppgifter istället för redaktionella och lägga ut det redaktionella arbetet på användare istället. Om ersättningen säger han följande: ”Vi diskuterar ersättningsfrågan men vill inte att pengarna ska vara orsaken till att människor ska skriva för oss. Vi vill att resenärerna ska brinna för resor, inte pengar.”

Ja drivkraften att arbeta kanske inte enbart borde vara pengar, men jag tror knappast att Michael Blaxlunds drivkraft att arbeta för att reseguiden ska bli störst är så stark att han struntar i att ta ut någon lön själv.
Och om man nu tycker att det är fel om lönen är en drivkraft så kan jag ju känna att jag nog hellre vill  att min läkare ska brinna för vård av människor än en fet plånbok så hädanefter tänker jag kräva att läkare jag går till inte tar ut någon lön.

 

Framtidens löneförhandlingar:
Chefen: Hur mycket brinner du för ditt arbete?
Anställd: Oh, jättemycket, det här är så roligt.
Chefen: Ja, men då kanske jag sänker din lön lite då. Tvåtusen mindre kanske blir bra?

Veckan så här långt

En kort summering av vad den här veckan hittills har bjudit på:

Firandet av att det var 90 år sedan kvinnor fick rösta för första gången i Sverige (jag undrar när vi ska få samma möjligheter som männen också).

JAG fick visa legitimation när min VÄN köpte folköl. Folköl. Man ska alltså vara 18 år gammal för att få köpa det.

När Petter och jag skulle köpa glass och som vanligt inte kunde komma överens om vilken smak vi skulle ha kom jag på en listig plan. Jag föreslog att vi skulle köpa varsitt paket och tänkte att jag därigenom skulle kunna njuta av min glass länge medan har äter massor på en gång och sen inte har något kvar. Precis som i Spara och Slösa-serien i Lyckoslanten, där Spara som är den blonda flickan med vackra flätor och söta klänningar alltid har pengar kvar till det som är viktigt här i livet, medan Slösa som är den mörkhåriga, fåfänga flickan med stripigt hår lägger alla sina pengar på glass, godis och sitt utseende. Ja, så kände jag mig. Fast som en något mer illmarig och beräknande Spara, som inte är snäll på slutet utan retas.

Planen sprack dock, i och med att jag åt upp min glass långt innan honom. Han tänker av den anledningen bjuda mig på glass alldeles snart. Och som sagt, sådär hade jag nog inte gjort. Jag hade tyckt att det hade varit så himla roligt att läskas och reta honom för att han redan hade svullat i sig sin. Jag antar att det är jag som är Slösa och Petter som är Spara, en något skäggigare Spara än flickan i serien.

Typiskt dumt

Så dumt det blir när man istället för att dra upp persiennerna kollar vädret i telefonen på morgonen och således går ut med bara ben och utan paraply.

Hur man blir stockholmare

Jag har knäckt koden för hur man beter sig som en stockholmare. Det är sant. Inte nog med det, jag tänker dessutom dela med mig:

1. Skäll på folk på stan om de gör fel. Om du inte skäller på dem så kan du åtminstone prata såpass högt att de hör och förstår att de gjort fel. (I resten av landet nöjer vi ju oss med att mumla irriterat när personen är utom höravstånd).

2. Var inte rädd för att stirra på folk eller syna dem uppifrån och ner – det är okej, bara du inte ler. (I övriga Sverige tittar vi mest ner i backen, men om vi råkar få ögonkontakt ler vi kanske lite generat).

3. Vänj dig vid köerna. Om du visar att du tycker att det är jobbigt att småspringa långsammare än en gamling med rullator i folkmassan som rör sig i klumpar under rusningstid så visar du bara att du är en lantis som vanligtvis bara väjer för träden. (I övriga Sverige väjer vi bara för träden och köar bara på banken).

Flytt

Så jag svek Göteborg och västkusten och flyttade till Stockholm. I söndags. Med buss. Sju timmar med frysvaror väl nedpackade i plastpåsar i bagageutrymmet. Men som självklart ändå läckte och sölade. Det kan vara så att någon fick en trevlig överraskning i form av jordgubbssaftmarinerade kläder. Hoppas att de blev glada.

Det är lite jobbigt att flytta, att komma fram på kvällen efter att ha slitit med alldeles för många väskor på buss, tåg och i långa uppförsbackar. Särskilt om en ryggsäck går sönder och särskilt om man har en pojkvän som är jätteirriterad över hela situationen och mest vill lämna alla saker och gå. Särskilt om man känner likadant själv.

Men fram kom vi till slut och så började jag med praktiken igår. Det är sjukt spännande.

Något annat som är sjukt spännande och säkert mycket mer intressant för en läsare än praktikdetaljer är hur man gör om man inte fick med sig påsen med de allra viktigaste torrvarorna, de som man planerat äta under veckan. Saltet, pepparn och allt det där som liksom gör att maten smakar mat. Då mina vänner, när man är fattig och utblottad och inte har lust att gå och köpa vare sig ett paket salt eller en påse pepparkorn eller en pepparkvarn, då går man till valfri snabbmatsrestaurang och så plockar man så diskret som möjligt på sig mängder av påsar med salt och peppar. Och kanske några med socker, när man ändå håller på.

Jag är så himla odiskret bara. Jag går ut från den valfria snabbmatsrestaurangen med något för snabba och nervösa steg, med kupade händer och små påsar som sticker ut mellan fingrarna. Som en riktigt dålig tjyv med tv:n under tröjan.

Så här kan det se ut om den som bloggar är för lat för att ta en ny bild på Stockholm under aktuell årstid. Det här är slussen, i januari.

Ring P1

Idag ringde en man till Ring P1 och sa att den ekonomiska situationen vi har idag är vad som är förutsagt i uppenbarelseboken, då världens ledare står utan råd. Allt pekar på att det är slutet och den 11:e september kommer någonting stort att hända. Jag frågade varför det stora skulle hända just den 11:e september och hans svar var: ”Det är tio år sen nu ju.” Som om det var självklart och som att det bara var jag som inte hade fattat vilka associationer själva datumet ger.
En annan hade börjat skrika och svära i luren redan innan jag lyft den till örat. Han tyckte uppenbarligen att programmet var dåligt och hann lägga på innan jag fick chansen att fråga vad det var för viktiga ämnen han tyckte missades.

Förra veckan ringde en man och sa att han ville prata om den militära grenen av katolska kyrkan, de är tydligen mäktigast i hela världen, pressar länder och människor på pengar och ligger bakom alla krig. ALLA krig.

Ibland när jag sitter i telefonslussen glömmer jag hur en människa som argumenterar lugnt, sakligt och vettigt låter.

Söndagsmorgon

Arla morgon och det känns som om jag är den enda levande varelsen som inte fortfarande sover. På P1 sänds programmet andliga sånger. Du önskar psalmen,de spelar. De spelar Baba Yetu som framförs av Soweto Gospel choir. Den är fantastiskt mäktig. Vägen är tom, det är jag i Petters silverfärgade gubbgolf, en rödaktig soluppgång, och en hel gospelkör i bilen.

Jag kan inte låta bli att tänka på den gamla människa som vild av lycka sitter framför sin lilla radio och lyssnar på Baba yetu. Ty det är blott åldrade människor som frivilligt sitter uppe 06.40 en söndagsmorgon för att lyssna på sin önskelåt. Resten av samhället må pensionärsanpassas men vi kompromissar inte med musiken.

Jag försöker föreställa mig personen som önskade låten och ser framför mig en liten krum farbror, iklädd hängslebyxor, ett solkigt vitt linne och strumplästen som halkat av nästan helt. Han sörplar i sig morgonkaffet genom sockerbitar som trillar sönder i munnen eftersom inte heller sockret är pensionärsanpassade hårda sockertoppar längre. Han får därför plocka upp en ny sockerbit för varje klunk. Kaffet förvandlas till en klibbig kaffesmakande sockermassa men det gör inget för när man är gammal behöver man inte längre tänka på sina tänder. Han höjer volymen när hans önskade låt kommer igång, han gillar den här mer än de gamla svenska psalmerna. Han blir säkert lite sur när de säger att den från början komponerades för datorspelet civilization och passar på att  fnysa åt att dagens unga endast lever genom en skärm. Men när låten väl spelas kommer han på andra tankar, bröstkorgen välvs, nästan som om kroppen ville börja sjunga med av sig självt men han behärskar sig och njuter tyst under de tre minuter den här veckan då han får lyssna på lite bra musik.

Dagens videoklipp

Jag är osäker på vem jag helst skulle vilja vara mor till. Den söta lilla tjejen som har problem med första position vill man ge en kram och en glass. Man vill ta hand om henne.

De andra två kommer att sitta i rullstol när de är 35. Men, de kommer att bräcka ALLA andra ungar på varenda talangtävling och uppvisning under hela sin skolgång. Sen kommer de att dansa i Bolsjojbaletten med en stolt mamma på första parkett.

 

Ickekommersiell dag

Petter:

”Det är lite konstigt att på fastlagsdagen ska man köpa semla, på första maj ska man köpa majblomma men på kvinnodagen… det skulle ju inte kännas så bra att köpa en kvinna.”

Kvällens omvärldsanalys

Att vara en fjant.

Skulle det vara okej om jag som 50-åring tittar på Petter med ledsna hundögon och pratar med bebisröst för att få min vilja igenom?

Män behöver aldrig sluta vara fåniga. De blir så småningom pappor och har då varje ursäkt i världen för att studsa runt med byxorna i armhålorna och jaga folk (läs: småfolk som barn och mammor) på alla fyra.

Kvinnor däremot, blir mammor, utarbetade och deprimerade. Efter två glas vin skrattar de. Efter tre gråter de. Inte så konstigt.